Inspringande till hytten där jag borde hålla till som kapten för en 1800tals skuta.Stormen piskar iskalla vågor och isblock stora som vardagsrumsmöbler kastar sig mot skråvet.
Rodret har frysit så jag tar på mig ett extra par tantstrumpor och en fodrad florhatt,beger mig till båtens akter och med hjälp av ett par brinnande tamponger och en kinapuff från ett nyårskalas lyckas jag tina opp rodret som jag tillverkat av hopsvetsade förhoppningar och kaffeskedar jag aldrig använder.
Besättningen sover och känner inte för att ta ansvar för vad som kan hända med skutan,Plötsligt landar en gigantisk trollslända på främre däck sprider ut sina vingar och blir självlysande.
Detta hjälper mig att navigera i det blodpuddings mörka vädret,plötsligt glimtar en guldkant på molnen ovanför och himlens iskalla ridåer dras åt sidan.
Solen värmer blixtsnabbt upp allt elände och prestationsångestoceanen blir lugnare ,några vita tjädrar flyger i en oväntad formation och sätter sig sedan på relingen.
De tar fram sina säckpipor och spelar Micelangelo låten av Björn Skifs,jag blir glad och kokar en god frukost till besättningen som har vaknat,nu bestämmer jag mig för att kasta ankar och lägga nät.
Kanske får jag lite tro hopp och kärlek som fångst som kan matcha min tatuering jag fick av en tonåring i besättningen,Visserligen gjord med tuschpenna men bra som bara den.
Nu skall jag skrapa bort den onödiga isen från sinnet och fortsätta se mot en ny horisont.
